Om oss, about us

Kontakt:

mail: mac6408@hotmail.com

mobil: 0768296055

 

Adress: Järnmölle 10

              432 77 TVÅÅKER

 

Så har vi då kommit till biten där jag ska beskriva oss och vår hunderfarenhet.  Min familj köpte vår första hund 1975, en Shetlands sheepdog valp. Tyvärr visade det sig att han hade en ögonsjukdom och var redan halvblind när vi fick honom. Så han blev inte mer än 10 veckor. Vi fick ta hans bror istället som fortfarande fanns kvar hos uppfödaren. Några hälsokontroller eller genetiskt tänk var inte känt i vår familj på den tiden. Det blev trots allt bra, Lord som vi döpte honom till blev i alla fall 11 år trots kronisk mag tarm katarr och dibetes de sista åren. Min första egna hund köpte jag 1985, en tervuerenhane vid namn Spinoys Adonis. Jag ville ha en stor brukshund och tävla med. Jag hade läst lite om rasen som var ganska ny i Sverige och slog till på en valp hos en fantastisk uppfödare som jag har kontakt med än idag. Addie som vi kallade honom var inkörsporten till ett aktivt hundliv. Addie tävlade jag lydnad med, dock inte så framgångsrikt då han var allt annat än fokuserad. Man kan lugnt säga att jag inte la någon speciellt bra grund i honom beroende på min okunskap. Min dåvarande sambo tog över honom när vi köpte en tik 1987 och han fortsatte tävla med honom med betydligt  bättre framgångar än mig. På den tiden var lydnadsklass 3 högsta klassen och där tog de i alla fall ett första pris. Min tik som jag köpte 1987 och som vi döpte till Rådis var allt annat än en enkel hund. Hon var livrädd för alla mäniskor. Hon stog i kopplets längd bakom mig och skakade. När hon var ca 3 månader hade jag fått rådet mer än en gång att ta bort henne. Vem tar bort en 3 månaders valp som inte är sjuk? Många sömnlösa nätter och mycket tårar senare så hade jag bestämt mig, hon ska inte tas bort jag ska kämpa! Det gjorde jag i många år. Jag hade en vän som trodde på Rådis och mig och som stöttade och hjälpte mig. När Rådis var 2,5 år hade vi konstaterat att det aldrig skulle bi en tävlingshund i alla fall. Inte på grund av hennes rädslor för vi tog oss förbi lydnadsklass 1 med tandvisning ( på ren lydnad satt hon stilla) och in i tvåan. Där visade Rådis att hon inte ville. Hon sket i mig och gick av planen när det blev dags för apportering vilket var det momentet hon hatade mest. Platsliggning var det hon gillde mest. Den tävlingen då hon gick av planen vid apportering så låg hon hela platsen trots att de släppte ut ett gäng hästar bakom ryggen på hundarna som låg. Inte många låg kvar men Rådis var en av dem som gjorde det. Efter den tävlingen la jag tävlingsplanerna på hyllan med Rådis. Jag köpte en ny hund, en tervuerentik vid namn Kolan. Hon var en maskin, så will to please och älskade att jobba. Hon hade bara ögon för mig och det vi gjorde.100% fokus och jag älskade det. Sommaren 1991 när Kolan var drygt 2 år så hade vi startat lydnadsklass 3 och var på god väg även i spåret. Då hände det som inte fick hända. Kolan lämnade gården för en gång skull, en enda gång följde hon med Addie som var en rymmare av rang. Precis då kom mjölkbilen och körde ihjäl min Kolan. Min dåvarande sambo kom hem och sa till mig att sätta mig ner, då förstod jag. Han hämtade min livlösa hund och la henne i hennes bädd. Jag kommer aldrig att glömma den smärtan och tårarna bränner i ögonen på mig nu när jag skriver detta.  Min underbara hund, min bäsa vän, min partner i vått och torrt fanns inte mer.Hur skulle jag kunna fortsätta med hund?

 

En rådig vän hade kontaktat en uppfödare i våra hemtrakter som händelsevis råkade ha en kull. Det fanns 3 tikar, en av dem blev min Tiboz Heidie, Axa kallad till vardags. Fantastisk hund och fantastiska uppfödare som jag också har kontakt med idag. Det tog tid att vänja sig vid Axas sätt att vara. Hon var en självsäker, självständig dam som älskade alla. Hon kunde släppa mig för att vilja springa till någon som kom in på planen och bara hälsa och pussas. Med tiden växte vi ihop och blev bra tillsammans. Axa var inte så will to please som Kolan men hon var en stark tik med stor kapacitet och hon tog oss upp till elitklass spår. Hon blev utställningschampion och var korad. Hon lämnade efter sig 9 fantastiska valpar och hon lämnade mig alldeles för tidigt hon också. Hon var bara 7 år när hon fick galopperande skelett cancer. Vilken sorg, mista 2 fantastiska hundar på inte ens 10 år och bägge allt för unga. Nej nu var det nog med tränandet och tävlandet. Hemma fanns fortfarande gamla Rådis, en hane efter Axa som hette Ben och så kom Tea, Axas barnbarn.Rådis levde till hon var 13,5. Hon blev med åren en stabil gammal dam. Hon blev aldrig tillgänglig på så vis att hon gillade folk men hon accepterade och hon älskade våra barn. Hon blev deras bäste vän och alla valpars lektant och det var henne vi hade som ankare till unga hundar som skulle skott tränas. Axas son Ben blev inte gammal han heller. Bara 7 år sen fick han en hjärtsjukdom och ramlade ihop och dog mitt under en promenad. Vi tränade aldrig mer än vardagssaker men han var korad och vi pysslade med lite småsaker för att han skulle få aktivitet men bara på hemmaplan. Så hade jag bara Tea kvar. Hon passade aldrig mig arbetsmässigt. Eller jag tror att jag inte orkade satsa på fler hundar. Lusten och kraften var slut för att sätta igång och träna och tävla igen. Tea fick bi en familjehund med bara hemmaaktiviteter. Hon behövde dock en kompis tyckte vi och lagom till min 40 årsdag köpte jag mig en jack russell terrier. Nu har vi fem stycken och det är full fart. Vi tränar allt möjligt med dem och lusten har kommit tillbaka trots alla motgångar jag haft under åren så är den tillbaka och jag älskar att se hundarna lära sig och utvecklas. 

 

I dagsläget håller vi på mycket med nosework, både jag och min sambo. David.  Vi tävlar med 2 hundar var .Vem trodde det för 10 år sen när vi träffades? David var livrädd för hundar. I dag är han inte det längre för han har lärt sig att läsa hund och att skilja på när de är glada, arga eller bara busiga.

Så vi har idag 2 nosework hundar, en som jag tränar och tävlar. Två som går viltspår, en tränar jag rallylydnad med och nytt från förra året är att vi börjat träna i konstgryt med en av hundarna. Vilket verkligen är jätteroligt! Där får man se vad de är gjorda för, vilken kapacitet och vilket mod de har.

 

Nosework ligger mig varmt om hjärtat och jag har varit med som hjälpinstruktör på läger och kurser innan jag bestämde mig för att utbilda mig själv till instruktör. Jag har gått kurser också med min nosework hund. Det är en fantastisk sport som ger både hund och förare så otroligt mycket för så lite jobb. Samarbetet mellan förare och hund stärks, hunden får använda sitt fantastiska luktsinne och blir en mer harmonisk och lycklig hund. Det stärker självförtroendet hos många ängsliga hundar och man kan se hur de växer med sin uppgift fantastiskt!!! Alla som inte har prova, PROVA!

 

Jag har även utbildat mig till tävlingsledare samt tävlingssekreterare inom nosework.

 

För övrigt bor vi på en liten avstyckad gård. Jag arbetar i Göteborg på trygghetsjouren. Jag är utbildad beteendevetare och har jobbat inom socialt arbete i många år. David är vatten och kretsloppstekniker och jobbar som driftstekniker. Jag har 3 vuxna, utflugna barn och ett barnbarn. Vi älskar att vandra och det gör vi en vecka varje år. Då packar vi in oss och alla  terrier samt en enorm packning och åker norr över. Vandrar, fiska, grillar korv, plockar hjortron (om vi hittar) och bara njuter av lugnet. Behöver jag säga att vi älskar det alla sju?